I Mia Engbergs tredje och sista del i sin filmsvit skildras hennes kamp mot cancern. Men filmen låter oss bli medresenärer på en större resa än så, menar SvD:s kritiker.
I förordet till Mia Engbergs bok ”Belleville Baby – anteckningar från en filmisk process” skriver författaren Sara Stridsberg om hur filmen från 2013 slog in i henne som en våg när hon första gången såg den 2013. Jag undrar hur många vi är som delar den upplevelsen, jag minns att både jag och min då sexåriga dotter, som råkade sitta bredvid mig när SVT visade den Guldbaggebelönade dokumentären, blev som besatta av den.
Det säger något om Mia Engbergs storhet att hennes tankegods och hennes bilder skapar rum för såväl identifikation som egna fantasier om livet oavsett var man befinner sig i det. Mig fick hon att hitta tillbaka till ett slags inre filosoferande som trängts bort i takt med vuxenblivandet.
