I två korta uppsättningar dyker Selma Lagerlöf upp på Strindbergs scen med frågor om liv och dikt, kärlek, skuld och moral. Svaren får publiken hitta själv.
När Selma Lagerlöf smyger sig in på Strindbergs egen intima teater sker det med musik. I Embla Hanes ”Sånger ur skogen” som är byggd på Selmas egna ord, är det den sorgsna folkmusiken till fiol som bär berättelsen. Och i Sophie Tolstoys bearbetning av kärleks- och lungsotberättelsen ”Körkarlen” står en liten kör från Oscars församling för en kristen inramning med sin delvis hoppfulla psalmsång.
Det är två korta stycken som nu presenteras, och de är helt olika. Embla Hane står själv på scenen, som både berättare och som Selma Lagerlöf själv. Det är den unga, segervissa, men ändå osäkra Selma hon visar upp, bland granars sus av sagor och sägner. Ska hon ge sig hän helt åt litteraturen, åt fiktionen, eller ska hon ta ett fast grepp om verkligheten, den som präglas av rovdrift på skog och natur?
