Krönika
Minsta unge vet att i sagans värld kan allt hända. Så blir vi vuxna, kunskapen går förlorad. Vad skulle hända om vi blir som treåringar igen, om vi släpper förutfattade meningar och förlitar oss på fantasin?
Något har hänt i sommar. Förr var jag diplomatisk i obekväma sammanhang. Nu reagerar jag direkt, som när jag blir hembjuden till människor jag inte gillar. Då kan jag redan i dörren slå fast: ”Jag vill gå hem”. Till nöds kan jag övertalas att stanna, under förutsättning att jag får min älsklingsmat. Eller det övriga sällskapets odelade uppmärksamhet.
Min beslutsförmåga har också slipats till att ett ja är ett ja, och ett nej är ett nej. Utan tveksamheter. Inför protester använder jag den speciell tonartshöjning som jag numera slipat till fulländning. Den närsynte som bryter mitt behov av personlig sfär hejdas enklast genom att jag rycker glasögonen av vederbörande. Vart de efteråt tar vägen är ägarens problem.
