Linnea Wikblad om briljant getostlödder, vedervärdig soppa på sjön och tryggheten i smaken av offentlig sektor.
En oväntad dessert
Det finns två arter av människor. Förrättspersoner och efterrättspersoner. Jag är vanligtvis den förstnämnda, dessertmenyn är liksom inte min högsta prioritet när jag är ute på krogen. Men det finns en dessert på restaurang Lilla Ego i Stockholm som har förändrat mig. Den är så oväntad, och så jävla god. Jag tänker ofta på den där desserten. Jag kan drömma om den, sakna den när jag inte ätit den på länge. Jag tycker den borde få något slags pris.
Okej, så här kommer den. I botten är det en kall, bakad vaniljkräm. Ovanpå den, ett rejält lager med karamelliserat socker. Sedan, hela macadamianötter. Ovanpå detta, ett varmt getostskum, med en konsistens lite som raklödder.
För att avnjuta rätten tar man sin sked och sticker ner den i botten, känner den kalla lena krämen, det knastriga sockret, de knapriga nötterna och till sist, det varma ostlöddret. Det blir en så otroligt perfekt kombination på alla plan i munnen. En dessert som varken innehåller choklad, frukt eller bär, men som ändå är så där lagom söt. Jag älskar att ta dit folk och se deras miner när de äter den för första gången. Jag vet inte hur de har lyckats med denna kombination, men det är briljant och jag vill rikta ett stort, stort tack.
Turkisk yoghurtsoppa på sjön
Min farsa är och har alltid varit en entusiastisk besökare av så kallade orientaliska livs, det vill säga butiker med mat från ”alla världens hörn”. Han är en person som är väldigt nyfiken på olika matkulturer, och kunde ofta komma hem till oss med sådant som österrikisk plommonchoklad eller syrisk keso från butiken i Hagsätra, där jag växte upp.
En sommar skulle vi i familjen ut och segla. Pappa hade då packat med sig olika slags konserver och soppor. En soppa hade namnet turkisk yoghurtsoppa med mynta. Det var ett pulver som blandades ut med hett vatten. Detta är, utan undantag och även fram till idag, det absolut äckligaste jag ätit i hela mitt liv. Om jag ska beskriva smaken skulle jag säga att den påminde om någon typ av dentalprodukt blandat med mejeriprodukt som blivit dålig – och billig grönsaksbuljongtärning.
Vi är inte så kinkiga i min familj i vanliga fall, men detta var en traumatisk smakupplevelse som vi alla har delat sedan dess. Segelturen slutade med en varmkorv på sjömacken.
Ostfralla i gladpack
En viktig del av min dag är att få börja den med att äta en kafeteriamacka som smakar lite offentlig sektor. Det ska vara en ljus fralla, ingen surdegsfralla eller något hälsobröd. Mackan ska bestå av ett tjockt lager hushållsmargarin, typ Lätta. Det är mycket viktigt! På det, en skiva ost av det mildaste slaget, helst sådan som kommer färdigskivad. På det, en gurkskiva och till sist en blek tomat.
Men det allra viktigaste är att mackan ska ha legat ett tag i en glasmonter, inlindad i gladpack. Gladpacken, det vill säga plastfolien, bidrar nämligen med en särskild egen smak som inte går att få till hemma eller på något annat sätt. Känslan är en macka som köpts i en sjukhus- eller skolkafeteria.
Jag är annars en person som verkligen kan uppskatta stora, avancerade och genomtänkta smaker. Men på morgonen vill jag bara ha samma, trygga smakintryck. Det känns som att få en varm kram av en dagmamma. Det är morgon för mig. Och så en kaffe på det.
