I italienska ”Min enastående mamma” följer vi en medelklassfamilj där pappan är våldsam och ett barn lider av könsdysfori. SvD:s kritiker tycker att filmen mest blir en vacker yta.
Rom på 70-talet, en övre medelklassfamilj med tre brokiga barn, mot fonden av en stad i förändring. Ut med det gamla och skitiga, in med det nya välfungerande. Maken bär oklanderlig kostym och jobbar långa dagar. Den vackra hustrun, importerad från Spanien, sköter barnen. Deras bostad är spatiös och lyxig.
Prologen till ”Min enastående mamma” gör reda för att vi befinner oss i ett mikrokosmos bestående av två falanger. När pappan är borta dansar den övriga familjen på bordet, bokstavligen. De brister ut i nostalgiskt guldkantade sångnummer som ger filmen en känsla av musikal och tillfällig eufori. För dem är det ett sätt att uthärda tillvaron, för filmens regissör ett sätt att bryta upp filmens narrativ. För när fadern återvänder lagom till middag är det obehagskänslor omedelbart, rak rygg och locket på. De invanda mönstren sitter djupt, rösterna stockar sig, för den som ens vågar yttra sig. Blott smink kan dölja tårarna.
