Finns det något mer irriterande än folk som varit i Sydeuropa och kommer hem med nya upplysningar om mat? Inte nog med att man behövt stå ut med bombmattan av instagrambilder på vongole med utsikt, nu ska man dessutom bli skolad i vad en ”riktig” bolognese innehåller. Och om inte ens jag, som ändå är halvitalienare, slipper undan de här nyfrälsta viktigpettrarna kan jag bara föreställa mig hur utbrett problemet är i resten av befolkningen. Detta kallas tydligen för Dunning Kruger-effekten, den vetenskapligt belagda paradoxen i att folk som vet väldigt lite ofta tror att de är fullärda. Min far, född i Rom, brukar skratta åt hur han en gång nästan lät sig övertalas om att pizza uppfanns i USA av en väldigt påstridig och övertygad amerikan.
Carbonaran är de bokstavstroende matfundamentalisternas heliga graal. Den ska tydligen göras med en kräm på äggula och innehålla guanciale istället för pancetta eller, gud förbjude, vanlig bacon. När någon på twitter häromåret hade en utläggning om saken bestämde jag mig, på ren trots, för att gå till botten i frågan och började leta runt efter ett ”ännu mer rätt” recept. Det jag hittade var häpnadsväckande: Carbonara uppfanns först runt andra världskriget enligt den numera dominerande historieskrivningen. Ingredienserna — bacon och äggpulver (!) — hämtades från de matpaket som skeppats över Atlanten till amerikanska soldater.
