Recension
Konst för konstens skull var inget för Monica Sjöö. Snarare har hennes målningar en instrumentell karaktär – som hjälpmedel för att hantera förluster, eller förändra samhället. Joanna Persman önskar att de hade kunnat stanna i det förflutna.
Moder Jord, häxor och gudinnor… Madonnor, skökor och prästinnor. Gåtfulla, med grovtecknade ansiktsdrag, stora, mandelformade ögon och blickar utan botten. Tyngda av sorg och förstelnade av vrede. Monica Sjöös konst befolkas av kvinnor. De kommer från urtid och har fastnat i ett slags hejdat ögonblick, som om de när som helst skulle kunna börja tala.
Det är en text som jag önskar att jag kunde slippa skriva. Det handlar om konst som jag respekterar men aldrig har dragits till. Konsthistoriskt sett kan den knappast avfärdas. Jag önskar att det kunde stanna där. Att den kunde förbli ett historiskt dokument, ett vittnesmål eller ett rop från det förflutna. Jag önskar att världen hade förändrats sedan dessa verk skapades. Att framtiden såg ljusare ut.
